Men nu om en stund ska jag iväg till min blockningsvän som än en gång lånar ut sitt golvutrymme till mig. Bilder på den helt färdiga koftan kommer inte förrän efter nyår. Men nu har ni sett den, oblockad men färdig.

Innan den här sjalen julpaketerades och skickades till mamma hann jag iallafall fota den.

Det är (igen!) en 22 leaves shawlette, den här gången i ett ull-bambu-garn från Nyansera.

Det var faktiskt lika roligt att sticka sjalen en andra gång, de blev ändå helt olika med så olika garner. Och jag älskar fortfarande det här mönstret.

Nu har jag precis lagt upp en ny stickning. Jajamen, en sjal blir det, men inte en spetssjal! Men mer om det när jag kommit en bit på väg…

Jag har blivit helt förälskad i mönstret på Karolinas fina stjärna (gratismönster på Ravelry!)

Och det lär bli fler, har tagit fram en hel hög med rester i Debbie Bliss Baby Cashmerino som är utmärkt för de här mjuka fina stjärnorna. Nu börjar beställningarna komma också, dottern tycker att vi ska ha stjärnor i måånga olika färger.

Vi får se hur många de blir, de är snabba och jätteroliga att sticka, och det ÄR ju faktiskt fint med många stjärnor.

Med några oplanerade extra timmar på Arlanda gick det dessutom snabbt framåt.

Nu har jag igen fått låna ett ”blockningsrum” för färdiga spetsprojekt (tack, Millan!) och här i min färdiga krage.

Jag stickade den fram och tillbaka istället för runt, och när den väl var klar insåg jag att den skulle sitta snyggare på mig om jag bara sydde ihop den halvvägs, och lät den nedre delen vara oihopsydd.

Garnet är ett av de allra första jag köpte hos Nyansera, det är en isblå härva Takara (en kvalitet som inte finns längre, men det är en härlig ull-bambu-silke-blandning) som äntligen fått bli stickad!

Tänk att ett så litet plagg ändå värmer så skönt! Dessutom känner jag mig ”klädd” i den inomhus när jag är frusen, utan att behöva vira tjockare sjalar runt halsen.

Min Eleanor blev betydligt rymligare än originalet, men jag gillar den såhär. Var lite tveksam till om den ser ofärdig ut när jag inte sytt ihop hela, men jag tyckte det blev helt okej.

Den här kragen kommer att hänga med en hel del i vinter!

Det tilltänkta lillebrorhuvudet visade sig vara alldeles för litet när kontmössan var färdig.

Hade misstankar om att den var för stor, men det blev lite ”vaffö blev det natten”-effekt av det hela…

Istället var det en storasyster som genast var framme för att prova, och hennes huvud var som gjort för mössan.

Tur att ha flera huven som alternativ när stickerskemodern inte har koll på vilken storlek som tillverkas!

Nåväl, trynproblematiken blev snabbt bortglömd när det blev dags för blockning. När jag lade mössan i blöt så växte den. Ja, det var som att garnets all spänst (Sublime Extra fine merino wool dk) helt förslappades. Det var den största och sladdrigaste mössa jag nånsin skådat, och när jag försiktigt formade den runt en (inte alls stor) skål så bara hängde och slängde den.

Jaha, ännu en mössa som blir obrukbar, hann jag redan tänka. När den nu är helt torr så kan jag nog ha den, men den är inte sådär fast och fin som jag tänkte mig. Och då gick jag ändå ner rejält i stickstorlek, och tur var väl det!

Vad är det som gör att vissa garner blir helt slappa när de blir blöta, och även sen när de torkar, medan andra håller formen jättebra? Jag menar, Sublimes garner är ju inte jättebilliga precis… Hur upplever ni olika garner?

Blått verkar annars vara den färg jag fallit mest för på sistone, men när jag såg ett puderrosa fluffigt nystan av Sandnes Kashmir Alpakka kunde jag inte motstå.

Ett par snabbstickade muddar med spetsmönster fick det bli, och det var precis så att ett nystan räckte.

Spetsmönstret är taget från ständiga inspirationskällan Haapsalu Sall och baksidan är vanlig ribbstickning. Och en virkad kant av lite rester av vantgarnet jag använde häromsistens.

Mjukt och skönt. Och väldigt rosa!

Första försöket var för några dagar sen. Det gick sådär. Det blåste. Det var kallt.

Både jag och maken, som blev påtvingad fotografrollen, tröttnade efter en ganska kort stund.

Fast några bilder blev det. Hur ser jag ut om jag virar sjalen om halsen såhär?

Ja, sen tyckte jag att mer av sjalen skulle synas än det gjorde på vissa bilder. Jaja, det går ju såhär också. På nån bild.

Men det här kan ju inte räcka till bloggen, insåg jag sen.

Nytt försök i eftermiddags. Nu med lite mer kläder på ute på den blåsiga balkongen.

Jaha, jo, visst syns ju rygg-löven bättre nu. Men det var nåt som inte kändes helrätt ändå. Samma tvångsfotograf. Det är inte lätt att vara det när nån annan, närmare bestämt JAG, vill bestämma hur bilderna ska se ut…

Jaha. Tredje gången gillt?

Anlitar dottern som modell för att själv få hålla kameran.

Voila!

Hon är ju som gjord för att modella sjalar!

Garnet är Madame från Chili Gredelin och jag använde nästan en hel härva (55 gram). Trots följetongen med fotograferingen så är jag faktiskt jättenöjd över sjalen, både mönstret och garnet och kombinationen av dessa två.

JO! Så har jag vunnit en tävling också. Tjoho!

Kylan är här och mina gubbar kan äntligen värma sig med nya halsdukar.

Stora gubben blev omedelbart förälskad i den här lila härvan (Hazumi) från Nyansera. Ungefär samtidigt kom lite antydningar om behov av en ny halsduk. Alltså, vilket sammanträffande!

En tunn, smal och lång skulle det vara.

Ja, lång blev den verkligen, och den har varit en bra stickning att ha med sig i väskan, men den blev lite långtråkig i slutet.

Äntligen färdig alltså – tycker både jag och maken.

Lilla gubben har inte önskat sig nåt alls, men halsduk har han fått ändå, en klassisk småbarnsmodell stickad i Sandnes mini duett i grönt.

De melerade detaljerna vid omlott-tunnel-partiet är stickad i en rest av Nyanseragarnet som jag tidigare virkat muddar av.

Fast det återstår att se hur nöjd han blir med sin nya halsvärmare. Den lilla envisa rackaren gillar nämligen långa halsdukar. Åtminstone storasysterns långa fina, den är ju dessutom rooosa!

Med en trång lägenhet med snabba små barnfötter dessutom är det en ren lyx att få blocka såhär, i ett lånat rum hos en snäll vän. Alldeles ifred från nyfikna små har 22 leaves sjalen och min Maia fått blockas. Helt klart lyx för en trångbodd garndrömmerska!

De här vantarna är mina första med flip-top öppning. Känns väldigt smart och praktiskt! Och roliga att sticka också, även om det som vanligt blev så att vante nr 2 blev lite tajtare stickad.

Idag kombinerades en familjepromenad och -fika i Botan med vantfotografering.

Och ikväll blir det definitivt att återuppta nån av de andra stickningarna igen! Men de här vantarna, och stickandet av dem, var precis vad jag nu behövde för att göra mig glad.