Färgkombinationen på den här vanten är faktiskt ganska oannig! Lila gillar jag ju i de flesta former, men att kombinera med en sån här ”smutsgul” är helt nytt och lite oväntat!

När jag var på kurs i tvåfärgsstickning blev det inte mycket stickat, och innan jag ger mig på en stor sjal så tänkte jag att det kanske var smart att träna på nåt mindre för att känna in tekniken lite. Nu är den första vanten klar.

Mönstret är från Sata kansanomaista kuviokudinmallia men eftersom jag har ett betydligt tjockare garn kunde jag inte följa mallarna för maskor och varv… Dessutom freestylade jag till en kiltumme också.

Jo, jag VET ju att en stickning med flera trådar drar ihop sig men även om jag tycker att jag började få rättså bra koll på trådarna så blev ju vanten ganska lång och smal. Hoppas den inte fortsätter bli längre och längre!?

På stickcaféet i torsdags fick jag en liten aha-upplevelse (tack Anna!) vad gäller hur man håller trådarna. Så efter bara nån centimeter på mudden så bytte jag plats på trådarna och så det blev bättre.

Och nej, jag orkade inte ens repa upp början och göra hela mudden ”rätt” – jag tränar mig nämligen i att tycka att mina alster är okej utan att peta och göra om för mycket, för att få nåt färdigt nån gång.

(Fast jag är inte helt övertygad om jag bryr mig så lite som jag försöker låtsas.)

Här har jag för första gången provat lägga upp enligt metoden tubular cast on, vilket inte alls var krångligt och verkligen är perfekt för en resårmudd.

Ikväll ska jag också för första gången på stickcafé i Fröken Garns nya fina lokal. Jag har inte kommit mig iväg nån torsdagskväll, men nu kan jag inte låta det gå längre tid – jag behöver träffa mina fina stickvänner!

Här hemma verkar jag ha fått en till garnvän också som gärna hjälper till med mina mjuka nystan… Men ju tidigare man börjar odla sin kärlek till garn, desto bättre, eller hur?

Alla som känner mig, om så bara pyttepyttelite, vet att alla former av gult och orange verkligen inte har varit min grej. Inte på nåt. Nånsin. Överhuvudtaget. Så vad har hänt!? Jag fattar själv ingenting – plötsligt igår befann jag mig på Helylle klämmandes på en massa nystan i senapsgula och halmgula nyanser!

Slutligen blev det gult Inca alpackagarn, som ska bli dels ett par muddar, dels kanter/pluppar/broderi/detaljer på nåt av det lila nystanet som sen länge har legat i en garnkorg härhemma. Ibland är det riktigt spännande att leva med sig själv!