Men för tillfället är stora barnet iväg på egna äventyr, så jag tog tillfället i akt för att blocka en sjal. Det gäller att passa på, det händer inte så ofta!

Den turkosa sjalen har legat nääästan färdig i nån månad redan, men inte förrän igår fick jag ett ryck och stickade de sista varven.

Den lila scarfen som också ligger där och trängs är min Allium från förra året, som får sig en uppfräschning.

Jag har stickat med Nyanseras ljuvliga silkegarn Sundari 4 ply, och hade turen att få en riktigt rejäl härva, och nästan allt gick åt!

Mönstret är ett eget experiment, med inspiration från Haapsalu Sall. Några nupps lyckades jag få in också… Jag har redan planer på små ändringar och en ny version – i rosa.

I övrigt är det somrigt läge som gäller nu. Kan inte låta bli att dela med mig en bild av min nya fina fuchsia, en ny balkongfavorit.

Och jag har nu helt accepterat bilden av mig själv som en pelargontant…

Nåväl, trynproblematiken blev snabbt bortglömd när det blev dags för blockning. När jag lade mössan i blöt så växte den. Ja, det var som att garnets all spänst (Sublime Extra fine merino wool dk) helt förslappades. Det var den största och sladdrigaste mössa jag nånsin skådat, och när jag försiktigt formade den runt en (inte alls stor) skål så bara hängde och slängde den.

Jaha, ännu en mössa som blir obrukbar, hann jag redan tänka. När den nu är helt torr så kan jag nog ha den, men den är inte sådär fast och fin som jag tänkte mig. Och då gick jag ändå ner rejält i stickstorlek, och tur var väl det!

Vad är det som gör att vissa garner blir helt slappa när de blir blöta, och även sen när de torkar, medan andra håller formen jättebra? Jag menar, Sublimes garner är ju inte jättebilliga precis… Hur upplever ni olika garner?

Blått verkar annars vara den färg jag fallit mest för på sistone, men när jag såg ett puderrosa fluffigt nystan av Sandnes Kashmir Alpakka kunde jag inte motstå.

Ett par snabbstickade muddar med spetsmönster fick det bli, och det var precis så att ett nystan räckte.

Spetsmönstret är taget från ständiga inspirationskällan Haapsalu Sall och baksidan är vanlig ribbstickning. Och en virkad kant av lite rester av vantgarnet jag använde häromsistens.

Mjukt och skönt. Och väldigt rosa!

Med en trång lägenhet med snabba små barnfötter dessutom är det en ren lyx att få blocka såhär, i ett lånat rum hos en snäll vän. Alldeles ifred från nyfikna små har 22 leaves sjalen och min Maia fått blockas. Helt klart lyx för en trångbodd garndrömmerska!

Och där fick de ligga i lugn och ro utan klåfingriga barnfötter och -händer medan vi ägnade oss åt jordgubbar och glass och grillning med krans på huvet. Lite fotografering i sommarkvällen hanns också med.

Mönster: Nutkin som var marsmönster i sockklubben.
Garn: Egenfärgat sockgarn.
Stickor: 2,25 mm
Ändringar i mönstret: Bytte ut resår, häl och tå till egna varianter… Dessutom har jag spegelvänt varannan mönsterrapport för att få ett symmetriskt mönster.

Och nu förstår jag inte hur jag kunnat leva utan mina Succaplokki-sockblockare! Det är ju så smidigt och enkelt och blir snyggt och fint.
Mina har jag beställt efter från Finland, men jag såg nyligen att man numera även kan köpa dem på Etsy!

Tredje rosenbaskern klar
Jag har verkligen njutit av att sticka Rose Red-baskrar åt både mig och dottern. Nu blev det ytterligare en till min mamma.
Den här är stickad i Rowans Felted Tweed. Stickad, precis som de tidigare, på 3,75 mm och exakt ett nystan gick åt.

Den här blev lite pösigare än den till mig, men både jag och mamma är nöjda. Och garnet är så härligt att jag nästan vill ha en till mig själv i det här garnet också, fast i en annan nyans.

Socktoberfest – halvlek
Ena sockan till maken är klar. De här ju mina socktoberfestsockor, eller Gentleman’s Fancy Socks. Ska fota i lite bättre ljus sen. Men den är iallafall jättefin på foten.
Fast nu börjar minsann maken antyda att han kanske kan behöva ännu fler stickade saker, nu när jag kommit igång med att sticka till honom. Hm…

Import från Finland
En efterlängtad bok, som jag fick av min mamma, som är på besök hos oss från Finland. Boken heter Sata kansanomaista kuviokudinmallia och är en faksimilupplaga med diagram av gamla traditionella vantmönster. Inga färbilder eller nåt sånt (vilket jag hade trott skulle ingå) men det jag i första hand ville åt är ju ändå diagrammen!
För en tid sedan beställde jag sockblockare, eller Succaplokit, från Liinan villat. De är så fantastiskt fina, och det följde med ett roligt stickmått också. Och allt görs av material som är restprodukter från industrin!

Färdigställande
När min hand nu börjat kännas lite bättre så gav jag mig därefter på att blocka den när jag ändå var igång, dessutom plötsligt lite nyförälskad i den igen när jag hållit i den vid trådfästandet. Fram med blockningspusslet och hej vad det gick, och inte fick jag mer ont i handen än jag hade innan heller. (Blockningsvajrar, förresten, fattar inte att jag överhuvud taget orkade blocka innan de kom in i mitt liv!)

Olycka i arbetet
När jag har nålat upp allt så skulle jag bara kontrollmäta att den blivit lika bred sträckt över hela längden, och glad och nöjd över att allt ser så fint ut tar jag ett kliv bakåt – rakt på nåldynan. Som förutom knappnålarna även innehöll en grov stoppnål. Jag hör fortfarande ljudet av när den tjocka nålen, med nålens öga uppåt alltså, tränger igenom fotsulan. Får en mindre chock men lyckas pilla ut nålen och plåstra om. Och till det viktigaste: inget blod på stickningen!

Ser det bra ut nu?
Jag har aldrig gillat att bli fotad, men jag vill ju ändå ibland bli fotad med mina stickade alster, och maken ställer snällt upp som fotograf.

Det är ju roligare att kunna visa upp bilder på bloggen där det stickade sitter på en människa, som det ska göra, och inte på golv, stolar, galgar etc. Dessutom ser jag på stickat på ett nytt sätt sen jag börjat blogga och därmed fota det jag gör. Fast helst håller jag nog själv i kameran.

Okej, fotografera då
Men ändå, plötsligt både ser och känns det ganska bra, jag har ju ändå en nyblockad halsduk! Och jag gillar den jättemycket. Merinon från Fleece artist kommer jag nog att köpa igen, för det var härligt att sticka med. En härva räckte exakt till denna. Den virkade blomkanten tycker jag nu är jättefin också, helt rätt. Jag är glad att jag gjorde om den, blir mer iögonfallande såhär och en bättre helhet.

Slutet gott
Nu, ett par dagar efteråt har jag bara lite ömt kvar i foten, jag har en vårscarf att känna mig fin i, och som ni ser på rätta-till-bilden har jag inte ens handledsskenan på mig längre (inte hela tiden iallafall). Livet är kanske inte så dumt ändå.

Såhär långt har jag kommit, jag tycker att färgen och den mjuka skiftningen som handfärgat garn ger är fantastisk.

Ser spetsmönstret bekant ut? Mycket riktigt, det är lånat från Swallowtailsjalen. Och uddkanten är tydligt Heartfelt-inspirerad. Jag stickar med Addi lace-stickor 3,75 mm och jag förstår inte hur jag har kunnat leva utan dem tidigare!

Jag har varit på jakt efter golvpussel att använda som blockningsunderlägg, som jag sett att andra stickbloggare gör. Idag hittade jag såna i vår lokala leksaksaffär, dessutom i jättepack och betydligt billigare än på ett annat ställe där jag lät bli att köpa häromdagen.

Förpackningen låg framme på vardagsrumsgolvet när jag hade hämtat dottern på dagis, och hon blev helt salig över den nya leksaken. Efter en stund såg det ut såhär och hon sa: jag kan ta alla siffror och bokstäver så får du hålen. Hm, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig, men kanske kan vi samsas om dem. En stund lyckades jag iallafall kompromissa så att hon får ha siffrorna om bokstäverna är mina.

Hursomhelst, nu befrias vår resårmadrass äntligen från sitt dubbelarbete som både blockningsunderlag och säng. Godnatt!