Nämen va, det här ser ju inte alls ut som en sjal… Och nej, det är det minsann inte heller. Nu får det vara slut på sjaldominansen så att nåt annat kan bli stickat också – det ska bli en kofta. Inte blir den rosa-röd-lila-blå heller, utan grågrön!
Det syns inte ännu, men den här lilla början ska växa upp och bli en Devonshire när den blir stor. Med några små höftbreddsrelaterade justeringar i mönstret är jag nu igång och stickar med alldeles underbart garn som funnits i samlingen och bara väntat på ”rätt” koftprojekt. Jag använder en tråd vardera av Wetterhoffs Silviaoch Sivilla.
På balkongen händer det också saker. Vårens plantering med klassikern lila fick lite uppiffning av kontrastfärgen lime i år.
Det fanns en tid för inte så väldigt länge sen när jag tyckte att pelargoner (och penséer också, för den delen) var den slutgiltiga tantblomman. Nu är jag så nöjd med den nya knallrosa pelargonen som sträcker sig mot vårsolen och förgyller min utsikt från köksfönstret. Ja, så länge det ännu inte går att sitta ute och äta, alltså.
Och nu är pelargonen bara trivsam och trevlig. Och rosa – alldeles för utmanande kan man ju inte bli sådär på en gång.
12 april 2011 kl 8:46
Haha, jag har också känt så om pelargoner, men så köpte jag en för några veckor sedan och jag älskar den. Synd bara att jag är totalt oförmögen att ta hand om andra blommor än orkidéer så den ser lite hängig ut nu.
14 april 2011 kl 18:24
Åh, den färgen (på stickningen) gillar jag!
Visst är det tantvarning på pelargoner men varför inte? Kanske inget fel på att vara tant (försöker jag inbilla mig inför den stundande tantfödelsedagen…)? Pelargoner är iaf underbara, den här rosa också.