Först så går det framåt, ett två å tre fyr, sen så går det bakåt, fem sex o sju ått, sen så går det runt… Ja, lite som i framåt- och bakåtdansen i ”Fem myror…” har det känts för den här garndrömmaren de senaste dagarna.

Det här är verkligen inte vad man väntar sig ska hända:

Som tur har vi rekvisita kringspritt i hela lägenheten som hjälper kreativiteten på traven, och den trasiga garnvindan kunde tillfälligt bli användbar igen:

Minns ni mina lila sjalstickningar? Den som skulle bli trekantssjal med estniskt mönster har av nån anledning inte känts rätt. Ni vet, på det där viset som man inte kan förklara, det bara är nåt som gör att stickningen inte lockar tillräckligt för att plocka upp den och njuta tillsammans med den.

Igår förmiddag fick jag ett infall – såklart när jag hade lite bråttom dessutom – och drog fram mina härvor Malabrigogarn som legat i garnskåpet rätt länge och konstaterade att det skulle bli bättre om jag byter garn. Och det blev det!

Tur att fina dottern gärna hjälper till och repar upp. Så stolt över att hon kan och får hålla på med mina garner, till skillnad från sin lillebror, som är ”för liten” för allt som hon själv är stolt över att kunna.

Nu har hon dessutom beställt en ”Ronjaluva” i det uppnystade garnet som jag uppenbarligen inte behövde längre!

Sen mitt fina alpackagarn. Den ska visserligen fortfarande bli en Traveling woman med pärlor, men efter att ha sett Camillas fina halsduk i samma garn insåg jag att jag måste gå ner i stickstorlek.

Bara att börja om från början igen, och den här gången ska det bli finare! Dessutom ska jag på stickcafé hos Fröken garn ikväll, så jag lär ju komma en bit på mina nystartade stickningar.

Och nu är jag (bortsett från den trasiga garnvindan) faktiskt rätt nöjd, för ibland kan det faktiskt vara framsteg att behöva gå lite bakåt innan man börjar gå framåt igen.